Midsommarhelgen har alltid varit efterlängtad av dom som älskar att vara ute i naturen, och särskilt om det är ett strålande väder, såsom det var 1935. Jag hade köpt en begagnad eka av Karl-Erik Hedbom. När den efter mycket arbete var uppsnyggad och sjöduglig så sjösattes den vid Hagudden.
Det blev midsommar och jag och en rar flicka, hon var 16 och jag var 17 år, hade bestämt oss för att ro till Sandön och tälta med det nyinköpta fyrmanstältet. Sträckan mellan Hagudden och Sandön är 9 kilometer lång. Man var stark i armarna vid den åldern och vattenytan var blank som en spegel. Jag hade arbetat på dagen så det blev sent på kvällen innan vi kom fram och fick tältet rest och gått till vila. Just som vi skulle somna så fick vi höra ljudet av ett travande hovdjur strax utanför tältet. Vi sa båda två att det måste vara en häst som travade förbi.
På morgonen sen vi druckit kaffe skulle vi ta en promenad. Vi följde stranden runt den ö eller holme där vi tältat. Vi hade bara gått en kort sträcka då vi fick se en häst liggande i strandkanten. Vi tittade på varann och sa ”där har vi förklaringen till det vi hörde i går kväll”. Då vi kom närmare såg vi att hästen måste ha varit död en längre tid.
Några dagar senare fick vi förklaringen till att det låg en död häst på Sandön. En arrendator i Östa hade kört timmer med häst till sågen. När avlastningen var klar skenade hästen ut mot korsälven där isen var så svag att hästen drunknade. På våren när flottarna började hittade dom hästen vid Sisudd. Där den låg var det bara berghällar så den drogs rakt över älvfåran till Sandön där den begravdes. När sen vårfloden kom spolades sanden bort och hästen låg bar. Det var så vi såg den. Det gick rykten att hästen haft det svårt här på jorden och därför tod sitt liv. Vad det vi hörde på midsommarnatten ett glädjetrav över att ha kommit till hästarnas himmel där det var bättre än här på jorden?
Berättad av Gösta Holmström för Lasse Lööf
